Teknik och Moral: Hur påverkar Peter Singer's argument vår syn på konsumtion?

Felet med Singer är att han ställer upp ett scenario som inte finns i verkligheten.

Att ge pengar till välgörenhet är inte som att rädda ett drunknande barn.

Att rädda ett drunknande barn är en handling som sker en gång och sedan avslutas, och som inte har några negativa konsekvenser.

Varje år ges miljarder i bistånd för mat till svältande, men svälten fortsätter. I det svältande Etiopien så ökar produktionen och exporten av kakao och kaffe, på bekostnad av odlandet av mat.

Dessutom är det inte du själv som kontrollerar hur biståndet används. Läs gärna vad Thomas Sankara hade att säga om biståndet. "He who feeds you, controls you", brukar han citeras.

Svälten i världen är resultatet av av politiska beslut och felallokering av resurser. Det produceras redan tillräckligt med mat för att försörja 10 miljarder människor. Därför är det som behövs motstånd mot detta orättfärdiga system, och inte att man slätar över dess brister genom välgörenhet.

Det gäller att vara lite pragmatiskt om man vill förbättra världen. Det är lättare att ge bistånd än att lösa världens alla orättvisor. Det ena utesluter inte det andra dock. Det tror jag Singer är väl medveten om.

Hörde en psykolog på radio säga: "Hjälper man andra så mår man bra själv". Så är det för mej. Jag skänker pengar och matar fåglar. Med allt tråkigt man hör på nyheterna känns det bra om man gör någonting. Jag tror evolutionen skapat oss till sociala varelser. Vi behöver varandra. Hjälper man inte andra, eller samarbetar, får man ingen hjälp själv när man behöver.

Påminner om att jag valde att plantera en hallonbuske på en del av tomten som sticker ut så förbipasserande kan nå hallonen.
"Då kommer ju folk äta upp våra hallon" sa min fru medan jag istället tänkte "Trevligt. Då kan folk ta sig lite hallon när de går förbi".

Väldigt bra sagt. Jag har ett riktigt exempel jag ibland tänker på. Mina föräldrar var knarkare och våldsamma akoholister. Min uppväxt präglades av våld och jag har sett saker INGEN ska behöva se, än mindre ett barn.
Mina mor och far föräldrar var ganska välbärgade så inte nog med att dom betalade våra räkningar så bidrog dom ekonomiskt och även kom med mat. Detta skedde veckovis.

Mina föräldrars argument till att dom fortsatte var att det inte fanns någon anledning att sluta(förutom de uppenbara som de sket i)eftersom de fick ALLTID hjälp med allt. Dom ansåg då att allt var alla andras fel för dom hjälpte till så då fanns det inget tvång att bli bättre eller sluta med droger och alkohol. Mina föräldrar kanske hade "ryckt upp sig" om de riskerade att hamna på gatan?
Notera att dom var vana att leva rätt bekvämt, behövde inte jobba och kunde knarka så mycket de ville. Att bo på gatan var = döden och farfar brukade komma med matleveranser, kläder och annat (privat mathem före sin tid?) veckovis.

Utan hjälp hade de blivit tvungna att göra något själva och det är ett problem om man bara hjälper hela tiden utan motkrav, riktiga motkrav.

Sen blev jag intresserad av vad mina pengar jag skänker går till. Det mesta försvinner "på vägen" kolla vad dom tjänar. Det är miljontals kronor varje år. Sedan finns det såklart undantag men dom är sällan stora då de fokuserar på att ge pengarna de får till de behövande istället för att slösa på andras pengar.
oavsett så har vi bistånd så vi alla skänker automatiskt. Till länder som ALDRIG kommer ändra sig eftersom de inte behöver...

Människor är naturligt själviska, ALLT vi gör gör vi för att vi mår bra av det på ett eller annat sätt.
Att hjälpa är snällt men man måste se om det hjälper att kasta pengar på allt som är dåligt.
Han är inne på något som är helt naturligt, man tar hand i första hand om sin familj, sen vänner, kollegor, grannar, grannars grannar, invånare i området, invånare i kommunen, invånare i regionen, ect, ect.

Som slutkläm bryr jag mig inte om peter singer tycker jag är ond för att jag köper en ny bil, då får han tycka det. undrar om han lever som han lär? de brukar dessa inte göra dessvärre, alltid någon annan ska fixa allt.

Ja jag såg videon.

Jag har märkt att det finns även rätt många människor som är helt nöja med tillvaron. Dom betecknas ofta som lata utan ambitioner men har man inte det så kanske man faktiskt helt enkelt är det alla strävar efter, lycklig?

Jag har nått långt i mitt liv anser jag och mina år med föräldrarna är som ett avlägset minne men präglar ändå den jag är. Såhär i efterhand kan jag tänka att det kanske var bra att jag hade en hårdare uppväxt än de flesta?

Idag lider många av psykiska problem och mår dåligt, kan det vara för att vi har det FÖR bra? Behöver inte kämpa något för många basala behov och de flesta har allt dom behöver i sin telefon?

Känner 2 killar, eller ja mest den ena av dessa bröder. Föräldrarna är stenrika och han jag känner mest äter på lyx resturang varje dag och har aldrig jobbat eller behövt det. Hans föräldrar ha köpt flertalet lägenheter till honom centralt i olika städer som han kan åka till när han vill. Något driv finns nog då han gillar att gå kurser och UH utbildningar. Han är överviktig och går på flertalet olika psykofarmaka för att han mår ibland väldigt dåligt.

Kontrasten är han bror. Han har avsagt sig ALL hjälp från sina föräldrar och har 2 jobb och bor i en sliten förort men han mår istället psyktiskt väldigt bra och tränar regelbundet och vill verkligen kunna klara sig själv. även i svåra stunder har han avstått hjälp från sina föräldrar då han vill vara självständig och klara svårigheter i livet själv.

Han som mår sämst har ALLT. Sportbilar, flera lägenheter, äter ute VARJE dag, behöver aldrig oroa sig över något ekonomiskt eller stå utan bostad eller mat.
Mår han dåligt för att han egentligen inte har något att kämpa för?

Mina föräldrar hade i perioder när de var yngre jobb, de flesta knarkare och alkoholister är inte dom som sitter på parkbänken eller ligger däckade på plattan. De flesta jobbar och är ofta väldigt omtyckta kollegor. Dom vet att utan jobb inga droger och vårdar oftast sitt jobb väldigt bra. Så hade dom behövt så kanske dom hade jobbat och skött sig bättre så vi inte behövt bo på gatan? Det får vi aldrig veta.

Hjärnan är däremot mycket mer komplex än vad man tror. Jag tror inte det räcker med att en hård barndom eller hårt liv gör dig lyckligare eller bättre psykiskt välmående.
Däremot kanske man är lyckligare för de ögonblick som allt fungerar och man mår bra, vilket man kanske tar mer för givet om man redan har det gott ställt och inte behöver göra annat än köra på som vanligt.

Psykisk ohälsa och i synnerhet depression är något som väldigt många dras med men inte heller många vågar tala öppet om eller visa. Så bara för att någon säger att de är glada eller lyckliga så behöver det inte betyda att det är sant.

Jag hade nyligen en arbetskollega som tog sitt liv p.g.a. depression och ingen hade någon aning om att hen ens mådde dåligt.

Så ett råd till er alla som mår dåligt: Det är inget fel i att söka hjälp. Ta hand om dig.

Det ligger något i det. Alla personer behöver känna på motgångar. Det är därför jag anser att alla människor bör pröva på att jobba inom något serviceyrke ett längre tag.

Gällande depression:
Håller inte med. Depression ser väldigt olika ut för många människor. Fick själv reda på att några av mina syskon har depression och jag hade ingen aning om det.

(Depressions-diskussionen är ett sidospår, men även jag vill understryka att man inte alltid kan se på någon om hen är deprimerad eller ej. På vissa lysar det igenom som en sol, men på vissa är det helt osynligt. Detsamma gäller för en massa andra psykiska sjukdomar)

Jag gillar Singers argument, inklusive Shallow Pond/Drowning Child exemplet. Det är delvis anledningen till varför jag donerar månadsvis till en organisation som arbetar efter "Effective Altruism"-logiken, där pengarna omfördelas fortlöpande för att göra så stor nytta som möjligt.

Kritiken mot välgörenhet i gemen (som alltid framförs när välgörenhet kommer på tal, även i denna tråd), som argumenterar kring hur det skapar skeva maktförhållanden eller sabbar incitamentmodellen i det mottagande landet, är absolut värd att beakta. Missen man ofta gör är att man målar upp de identifierade utmaningarna som absoluta sanningar i en dikotomi: "pengar till välgörenhet leder ALLTID till sabbade incitament och skeva maktförhållanden nationer emellan". Detta är förstås en alldeles för förenklad bild av det hela - det går rimligen att hjälpa individer utan att för den sakens skull överösa landet med pengar. Det går rimligen att rädda barnet ur vattnet utan att dränera hela poolen på vatten så att barnet aldrig behöver lära sig simma. Det finns grader i detta.

Argumentet i linje med att "man aldrig blir klar" med välgörenhet (att det alltid tycks finnas folk i behov av välgörenhet) är också lite märklig. Visst är det sant att det sker glidningar i såväl medelvärden kring välstånd som i definitioner, men man behöver inte spendera många sekunder på Google för att inse att jorden knappast är en egalitär utopi där alla har det kalasgött.

För mig handlar välgörenhet om att se till att så många människor som möjligt är i en tillräckligt stabil och välmående situation för att kunna engagera sig i produktiva livsprojekt, fritt från kroniskt lidande grundade i orsaker som med enkla medel går att förhindra (svält, malaria pga brist på myggnät... osv.). Jag har svårt att se varför jag borde sluta göra vad jag kan för att realisera detta, enbart för att få ~1% ökat välstånd i mitt redan behagliga liv.

Jag skulle inte säga att det är fel i resonemanget. Om man blundar för det faktum att riktiga personer drabbas av svält och att bistånd faktiskt hjälper många individer - och istället bara ser svälten som en siffra eller tota mängd så ser det kanske inte så kul ut (fast det blir också bättre med tiden i andel av befolkningen).
Men för de som faktiskt blivit hjälpta är hjälpen reell och högst verklig. Även om problemet inte är utrotat för alla.

Ja man kan ju faktiskt välja att själv åka till platsen och hjälpa till - om nu målet är att själv få sköta alla delar. Det finns rätt många som brinner för det här och väljer just den vägen.
Men det är en ganska stor tröskel. Hade det varit den enda vägen så hade många färre blivit hjälpta.
Insamling och organisernig av arbetet genom organisationer är ett sätt att erbjuda många fler möjligheten att hjälpa till lite grann - i stort sett helt utan en tröskel. Det öppnar upp väldigt mycket fler möjligheter att kunna hjälpa till med stora satstningar totalt trots att insatsen är liten per individ från givarsidan.
Här tror jag inte man ska se det som en "antingen eller"-situation utan det går att tillämpa båda sätten. Det är komplement.

Sist här - jag vill inte förminska problemen med biståndssystem. Men jag skulle väl inte direkt säga att UNHCRS eller röda korsets plan är att styra över nödställda riktigt. Det tycker blir en ganska orättvis beskrivning av deras verksamhet. Syftet är ändå att hjälpa på platser där det redan är vlädigt illa.

Visst är det så att politik (och även andra faktorer så som torka, jordbävningar, insektsangrepp med mera) är problem som utlöser nödlägen för många.
Men!
Eftersom att vi här inte har mandat att styra politiken i alla andra länder så kan vi inte påverka deras politik riktigt. Den delen är inte helt lätt att hantera. Utan faktiska insatser på den fronten blir ju inget gjort alls...
Vad vi däremot KAN göra är att hjälpa till med bistånd för de som har det allra värst.
Det går att göra något - vilket är bättre än att göra inget alls.

Bättre sent än aldrig. Många kommer aldrig till den punkten, så var inte för hård mot dig själv

Du har inte svarat på någon i denna tråd.

Knappast, ugnarna får inte höra annat än klimatapokalyps och likvärdighet sedan att dom inte kvalificerar till gymnasiet är oviktigt.

Man kan ju förstås leka med tanken att man införde krav att alla pengar som folk har kvar efter köp av mat och "det allra nödvändigaste" automatiskt drogs till välgörenhetsorganisationer.

Hur skulle samhället se ut då på sikt? Skulle alla välja att gå på socialbidrag? Hur skulle den totala mängden bistånd påverkas då på sikt?